Barbara Strozzi är en stor inspiration i arbetet med Kurtisanen & Kärleken. Sigrid Herrault, manusförfattare, berättar:

”Jag låg på golvet i Blå tornet och lyssnade på hög volym på Barbara Strozzis musik och bar det med mig när jag började skriva. Som manusförfattare måste jag hitta en egen smärtpunkt och för mig handlade det mycket om det kvinnliga skapande subjektet.”

Lars Berglund, docent i musikvetenskap vid Uppsala universitet, beskriver nedan Barbara Strozzi, hennes liv och levnadsförhållanden:

Barbara Strozzi var en firad sångerska och kompositör, född i Venedig 1619. Under en tid när musiktryck var på kraftig nedgång publicerade hon hela åtta samlingar med sin egen musik och hör därmed till de mest publicerade kompositörerna i sin generation. Trots att hon aldrig ställde sig på en offentlig scen fick hon rykte om sig att vara en av sin tids bästa sångerskor.

Strozzi var oäkta dotter till Giulio Strozzi, en berömd poet och dramatiker, och det var i hans vänkrets av författare och intellektuella som hon utvecklade sin konst. När hon var 18 år gammal grundade hennes far en lärd akademi, Accademia degli Unisoni, där Barbara fungerade som värdinna och smakdomare samtidigt som hon framförde sina egna kompositioner. Medlemmarna hörde till Venedigs intellektuella elit och till den krets av italienska libertiner som hade börjat utmana kyrkan och den traditionella moralen med sina nya idéer om tankens och kroppens frihet. Libertinerna trodde inte på själens odödlighet och därmed inte heller på evig fördömelse. Individen var fri att leva sitt liv enligt sin egen moralkod, så länge det inte skadade någon annan. Det var dessa författare som var med och grundade den offentliga operan i Venedig och de använde sina operalibretti för att diskutera och artikulera brännande aktuella frågor om plikt, moral, äktenskap och sex.

I dessa kretsar verkar Barbara Strozzi ha levt ett ovanligt fritt och intressant liv för en kvinna vid den här tiden. Hon var redan i unga år ekonomiskt oberoende och kunde låna ut stora summor pengar till uppsatta personer i Venedig. Det faktum att Strozzi hade så god ekonomi och hade fyra egna barn trots att hon var ogift talar för att hon levde en tillvaro som något slags cortigana, eller kurtisan. Det var vanligt i libertinska kretsar i 1600-talets Venedig och förklaras dels med den fria moralen bland libertinerna, dels med den venetianska republikens märkliga äktenskapskultur. Politiska och ekonomiska skäl gjorde att bara de äldsta sönerna och döttrarna i patricierfamiljerna tilläts gifta sig. De övriga adelsdöttrarna var hänvisade till att gå i kloster, medan de yngre sönerna levde i fria relationer med kvinnor av lägre börd, ofta under äktenskapsliknande förhållanden. En kurtisan i den tidens Venedig var en bildad och högkultiverad kvinna som levde ett fritt och oberoende liv och som hade mer eller mindre fasta relationer med en eller flera män av hög börd. De var ofta skickliga musiker eller sångerskor. Enligt den tidens stränga moral var detta naturligtvis inte ett helt respektabelt sätt att leva sitt liv och kyrkans män betraktade dem som prostituerade. Ur ett modernt perspektiv kan man se det på ett annat sätt. Dessa kvinnor var fria och oberoende och de hade sannolikt större möjlighet att välja vilken man de ville vara med än de kvinnor som blev bortgifta i ung ålder. Inom de libertinska kretsarna var de socialt accepterade och där fanns också en ny respekt för skrivande, tänkande och skapande kvinnor. Det var i denna accepterande och stimulerande miljö som Barbara Strozzi komponerade några av sin tids vackraste och mest gripande sånger.